En vacker höstmorgon när jag gick ner till sjön, var det något som inte stämde. Jag såg mer av sjön än vanligt, helt enkelt. När jag kom närmare, såg jag varför: Herr Bäver hade varit på besök. En rad stora lövträd, mest aspar, låg fint fällda med grenverken mot vattnet. Stubbarna och fliset efter bävertänder avslöjade förövaren. Eller förövarna, ska jag nog säga; vid det laget låg fler träd fällda än vad en bäver mäktat med.
Tre veckor senare hade familjen Bäver fällt 28 träd. I princip alla lövträd inom lagom arbetsavstånd från vattenbrynet.
För att snygga till i naturen utvecklade vi ett fint samarbete, bävrarna och jag. De ville ju äta sig mätta inför vintern på blad och bark och sedan lägga upp ett förråd av grenar nära boet, på andra sidan sjön. Och jag ville ha stammarna, till värmande ved de kommande vintrarna. Jag tog alltså dagspasset; kapade grenarna och drog ner dem i lagom buntar till berghällen vid vattnet. Bävrarna tog nattpasset och simmade hem med grenarna. På morgonen var berghällen tom. Så höll vi på tills bara stammarna återstod. De kapade jag upp i lagom bitar som lades på tork under tak vid stallet.
Vi får väl tacka familjen Bäver för sjöutsikten också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar