Hälsa på hos hönsen.

I hönshuset bor just nu fröknarna Bella, Nilla, Moa, Mia, Maja, Greta och Selma. Allesammans dvärghöns av lite olika slag; Kochin, Öländsk dvärghöna, Holländsk dvärghöna, Millefleur och några blandningar dem emellan. Alla har olika personligheter!

Under åren har vi haft lite olika gäster i hönshuset. Vår fina tupp Sotis höll reda på alla sina damer i nästan 13 år, tills han inte orkade längre. Eller trillade av pinn, som man säger på hönsspråk. Har du förresten tänkt på hur många ord vi använder till vardags, som faktiskt kommer från hönshuset?

Våra höns är frigående, i ordets rätta bemärkelse. Dom älskar att springa runt i trädgården, även om det har sina risker. Som Räven. Och Duvhöken. Några av våra befjädrade vänner har kommit till hönshimlen på det sättet. Med åren har både dom och vi lärt oss att hålla uppsikt.

Nu är det så väl ordnat att våra höns trivs lika bra inne, så fint som dom har i hönshuset. Det är faktiskt en gammal ladugård dom bor i, som en gång i världen hyste gårdens kor. Spjälorna där kon åt sitt hö finns kvar i ett av båsen.

Här finns också en hel uppsättning reden, där våra hönor hittar sina egna platser i halmen. Mia ligger på översta "hyllan".

Det brukar bli en handfull små, fina ägg varje dag. 

I det andra "båset" är det skönt att kura ihop sig på kvällarna, under värmelampan. Här brukar också badbaljan stå, fylld med fin sand i stället för vatten.

Och det finns alltid något gott att hitta i halmen på golvet. Här är det vackra Bella, av rasen Millefleur, som pickar bland hirskornen. Gärna på trasmattan.

När det är sommar åker vi till vårt hus i Dalarna och då får alla hönsen följa med på "hönssemester". Det är väl det som kallas "livet på en pinne".

 Vill du höra den fantastiska historien om hönan Maja? Hon var en glänsande svart höna och tuppen Sotis´ favorit bland alla hönorna i hönsgården. Maja sa aldrig nej till Sotis, men hennes stora misstag i livet var att hon en dag inte heller sa nej till den vita tuppen Villy. Från den dagen vände Sotis henne inte bara ryggen, han blev rent elak mot henne. Stackars Maja blev alltmer mobbad, hennes fjädrar glänste inte längre och till slut satt hon mest inne och hängde med huvudet. 
Till saken hör att Maja också hade fött upp en kull kycklingar - både hönor och tuppar som det brukar bli - och eftersom vi inte kunde ha hur många tuppar som helst i hönshuset så gav vi bort ett halvdussin fåglar till en bekant som gärna ville ha egna höns. 
När nu Maja höll på att duka under helt, så ringde vi till våra vänner som fått hönsen och frågade om dom inte kunde ta hand om Maja också - så att hon slapp Sotis svartsjuka.
Det var med viss bävan vi släppte in Maja i den nya hönsgården. Skulle hon bli hackkyckling här också? De andra hönsen sprang mycket riktigt mot henne för att sätta henne på plats. Då hände något fantastiskt: Maja, som hukat så länge, sträckte på sig, burrade upp fjädrarna och sprang själv mot angriparna och sa ifrån med hög röst! 
Sedan den dagen var Maja högsta hönset i den nya hönsgården, med en glänsande svart fjäderdräkt.